Jag blir förbannad på min hjärna.

Min dumma, korkade, twistade hjärna som förvrider, förstorar och fuckar för mycket.

Jag läser min gamla blogg ibland. Vissa dagar saknar jag, andra dagar förfäras jag.

Förfäras över min egen blindhet, min hjärnas makt, ologiska makt.

Jag läser och undrar om det verkligen är jag som har skrivit ner orden framför mig.

Det låter inte som jag. Det finns inget resonemang. Ingen logik.

Och vissa saker har jag inget minne av att jag har skrivit.

Men det måste jag ju ha gjort.

-

Jag läser och undrar hur det kunde bli sådär.

Hur man med små, små steg tagit sig i helvetet innan man ens visste att man varit på väg någonstans.

Försöker minnas hur hjärnan tänkte. Vad som var logiskt. Men det mesta har jag glömt. Eller förtryckt.

-

Jag läser och undrar om det kan bli så igen.

Vissa dagar skulle jag be på mina bara knän för att vara där, i ologiken.

I kaoset fullt av kontroll.

Och det är då det slår mig, att min önskan om att vara tillbaka är lika ologisk som tankarna som skapades i kaoset.

Hur kan man önska sig tillbaka? Till det?

Men jag tror jag vet. Jag vet vad det är som lockar. Tyvärr.

-

Jag läser och undrar hur allting tog slut.

Vilket datum jag vaknade upp och förändrades.

Eller om jag ens verkligen förändrades.

Kanske gav jag bara upp, och spelar numera en falsk roll av en överlevare,

en överlevare vars krigarsjäl ligger och väntar, långt nere i mörkret.

För nog känner jag att det rör sig där inne, något som inte är bra.

Något som jag trodde var borta. Eller, vem försöker jag lura?

Borta var det aldrig. Jag känner det varje dag.

Det kliar och svider lite, allra längst in.

-

Jag läser och undrar vem den där flickan var.

Och det är då jag inser att jag fortfarade är hon.

Och att min dumma, korkade, twistade hjärna är densamma.

Den har bara legat på lur ett tag.

-