Jag faller in i sömnparalysen en gång till. Denna gången hör jag massa röster i lägenheten, som jag identifierade som min rumskamrat, hans flickvän och familj. Jag får för mig att jag bör gå och hälsa och försöker öppna mina ögon vilket känns nästan omöjligt. Jag lyckas titta fram genom en liten glipa och eftersom jag ligger på rygg så ser jag då min hylla. En av mina fotoramar flyttar på sig hela tiden, den försvinner och dyker upp och flimrar till - som en gammal TV-bild. Jag blir förbryllad och undrar vad fan det är som händer på min hylla haha, och ännu en gång känner jag närvaron av ett ondskefullt ting. När det öronbedövande dånet (även innehållande ett skrik denna gången) kommer tillbaka så lyckas jag öppna mina ögon igen med kraft så att jag vaknar. 

Sista gången pågick bara under några sekunder. Plötsligt känns det som att jag blir nedtryckt i madrassen, som att jag håller på att kvävas och krossas. Efter en stund övergår den känslan till att jag håller på att sakta, sakta börja sväva. Jag börjar då fundera över denna häftiga känsla, och jag vaknar. Hade gärna velat vara kvar i sömnparalysen den sista gången och se vart jag svävat iväg haha. 

Efter att jag vaknade ordentligt sista gången så tog det mig flera minuter att orientera mig tillbaka till verkligheten. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad alla människor i lägenheten hade tagit vägen haha, och katten, vems var det?

Until we meet again.

Inget i hans liv var så vackert som det sätt han lämnade det. Så heter det om en avrättad statsman i Shakespeares Macbeth.

Men med dig var det tvärtom.

Nicklas, jag får mäta våra stunder i kvalitet, inte kvantitet.

Jag kommer alltid behålla minnena nära. De genomsyras av din fantastiska personlighet, din vänskaplighet, humor och talang. Du var verkligen one of a kind.

Jag minns när du var hemma hos mig i sällskap med vänner och tittade på film. Det var på den tiden som du var blond. Och du var ett konstant lyckorus. Precis innan Idol-karusellen drog igång.

”Alltså, ni får inte säga detta till någon, men jag har gått vidare”.

Vi sågs på många fester, och visst hade du en förmåga att bli festens mittpunkt. Spexaren, skojaren, energisk och social. Grillfester, inflyttningsfester, Slottsskogsfester, ett nyår som spårade ur.

”Vad är det här för Idol-mat?” skämtade några killar om nyårsaftons tacobuffé.

Det finns en bild som fastnat på min näthinna. Bilden från Korshamn när du sitter på huk över henne. Jag tror det var Erik som höll i kameran, eller om det var Therese. I vilket fall är det en underbar bild, den speglar er, allt det vackra.

Sommaren 2009 var min amerikanska vän Chris och hälsade på. En kväll åkte vi ner till Blomstermåla, tillsammans med dig och gemensamma vänner från Onsala. Vi satt på klipporna precis vid havet. Du hade med dig din gitarr, och du sjöng och spelade där du satt i din rosa T-shirt.

Natten spenderade alla hos Per. Vi var ute på en pir i soluppgången, och jag vill minnas att du var med. Jag tror att du var det för vi sjöng, och en gitarr spelade. 

Förra sommaren var festivalsommaren. Jag, Mika, Therese packade väskorna fulla med cider och vin och drog till Borlänge, till Peace and Love. Bussresan dit var du energisk, och social som vanligt. Jag menar, fanns det någon på bussen som du inte pratade med? Du försvann när vi skulle köpa glass, jag tror att det var busschauffören som du ärade med din nyfikenhet istället.

   Jag önskar att jag kunde krama ur detaljerna ur den veckan. Men jag minns att den var fin, galen och full av dramatik. Musik, sång, skratt och sena nätter.

   ”Wake me up when the morning comes”. En tidig morgon höll jag precis på att somna när en man ställde sig utanför mitt och Therese tält och spelade nationalsången på säckpipa. Jag önskar att jag hade struntat i att försöka få sömn och umgåtts med er istället.

Framförallt minns jag historierna om dig. Sedan jag lärde känna personen som stod dig närmast, fanns historierna genomträngande i vardagen. Historierna om er, om ert förhållande, när förhållandet tog slut, när ni blev tillsammans igen. Jag fick onekligen höra om alla dina sidor. Du var någon som var full av historier, men även någon som skapade dem. Det hände alltid någonting när man var i din närvaro. Jag har aldrig träffat någon som var så nyfiken, social, spontan, talangfull och omtyckt. Du var älskad av människorna kring dig. Var du än befinner dig nu, är jag säker på att du får de omkring dig att må bra, såsom du gjorde här.

Den senaste tiden har jag inte träffat dig. Vi har inte ens haft kontakt. Det var egentligen inget konstigt då vi umgåtts genom gemensamma vänner när tillfälle gavs. Men jag tänkte mycket på dig, jag visste vad du gick igenom. På något sätt kändes du fortfarande närvarande i mitt liv även om det inte var med din fysiska närvaro.

I min värld var det bara en tidsfråga om när vi skulle ses igen. Jag visste att det inte var läge för flyktigt umgänge nu, du behövde omge dig med dina närmaste.

Piren var full med människor. Det regnade från alla håll. Chocken, sorgen och kärleken var överhängande.

Och jag är arg på universum. Det är inte såhär det ska gå till.

Det här var inte du.

Jag har fortfarande inte förstått. Du har lämnat ett tomrum hos dina vänner och familj som du tidigare fyllde med din härliga personlighet. Jag tror det kommer ta lång tid att förstå, även för mig. Men det är inte jag som är central i detta. Jag sörjer de som sörjer dig. Jag kan inte tänka mig, min älskade vän, hur det är för dig. En miljon gånger värre än vad jag ens kan föreställa mig. Det var ju ni. I min övertygelse såg jag er klädda i vitt.

Det enda jag nu kan förstå, är att livet aldrig kommer bli detsamma igen.

Rest easy now.  ♥♥

Tack för att du har varit min bästa vän. Kom ihåg att Lill-Matte älskar dig, nu och för alltid.

Jag hoppas att du har varit lycklig hos oss.

Tack för allting, älskade Pompe. Vila i frid min ängel.

15 mars 1995 – 31 januari 2012