I morse hade jag en episod av sleep paralysis, eller sömnparalys på svenska.

 

Vad är då detta?

Jo, sömnparalys är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Kroppen och hjärnan har då kommit i obalans, och REM-sömnen börjar för tidigt eller pågår för länge, när man själv fortfarande är vaken. Under REM-sömnen är de flesta av kroppens viljestyrda muskler avstängda, med undantag för ögonen. Vid sömnparalys stängs alltså musklelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig fastän man är vaken. 

 

 

 

Jag hade en hyfsat lugn episod, och den var också förvånandsvärt lätt att ta mig ur. Det började med att jag käner hur min rumskamrats flickvän komer in i mitt rum och jag känner tydligt av tyngden av en stor katt som hon sätter i min säng, i min brösthöjd. Sedan hör jag väldigt höga dunsar, nästan så att rummet skakar, och att hon skrattar. Jag är övertygad om att katten kommer att hoppa på mig och klösa mig i ansiktet, men då lyckadas jag öppna ögonen med kraft och vakna i några sekunder. Sedan faller jag in i sömnparalysen igen.

 

Denna gången var hon och katten inte kvar, utan jag kände närvaron av ett ondskefullt väsen i rummet som strök omkring som en mörk skugga (haha får en inre bild av en demetor nu när jag skriver). Plötsligt öppnas mitt nattduksbord och det flyger ut en massa (tyngdpunkt på massa) papper. I samband med detta hör jag ett swishande och tickade ljud, som är så högt och snabbt och obekvämt att det känns som att jag ska få hörselskador. Skuggan har nu förflyttat sig till bredvid mig i sängen, och är på väg mot mig. Även här lyckas jag till slut öppna ögonen med kraft. 

 

Jag faller in i sömnparalysen en gång till. Denna gången hör jag massa röster i lägenheten, som jag identifierade som min rumskamrat, hans flickvän och familj. Jag får för mig att jag bör gå och hälsa och försöker öppna mina ögon vilket känns nästan omöjligt. Jag lyckas titta fram genom en liten glipa och eftersom jag ligger på rygg så ser jag då min hylla. En av mina fotoramar flyttar på sig hela tiden, den försvinner och dyker upp och flimrar till - som en gammal TV-bild. Jag blir förbryllad och undrar vad fan det är som händer på min hylla haha, och ännu en gång känner jag närvaron av ett ondskefullt ting. När det öronbedövande dånet (även innehållande ett skrik denna gången) kommer tillbaka så lyckas jag öppna mina ögon igen med kraft så att jag vaknar. 

 

Sista gången pågick bara under några sekunder. Plötsligt känns det som att jag blir nedtryckt i madrassen, som att jag håller på att kvävas och krossas. Efter en stund övergår den känslan till att jag håller på att sakta, sakta börja sväva. Jag börjar då fundera över denna häftiga känsla, och jag vaknar. Hade gärna velat vara kvar i sömnparalysen den sista gången och se vart jag svävat iväg haha. 

 

Efter att jag vaknade ordentligt sista gången så tog det mig flera minuter att orientera mig tillbaka till verkligheten. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad alla människor i lägenheten hade tagit vägen haha, och katten, vems var det?

 

Så vad ska man göra om man nu har oturen (eller turen?) att hamna i sömnförlamning? Lite olika tips som internet bjuder på är att försöka vifta på tårna, spänna knytnävarna eller bara slappna av och hänga på. Jag tror att min fördel i morse var att jag var förhållandevis lugn och nyfiken på vad som pågick. Sen vågar jag inte uttala mig om hur jag hade reagerat om det stod ett monster framför mig med en yxa, typ. Jag som inte ens vågar gå ut själv när det typ-nästan-inte-ens-börjat-skymma-än-men-ändå,-snart. 

 

Och vad man INTE ska göra? Öppna ögonen, haha. Eller kämpa emot. Jag är glad att inget värre hände dels när jag öppnade ögonen och tittade på min hylla, men också när jag tvingade mig att öppna ögonen med kraft. Om jag inte hade vaknat då vågar jag inte riktigt tänka på vad jag hade kunnat se... Har suttit och Googlat hela morgonen och folks historier om när de öppnat ögnen är inte direkt PG-13.

 

I vilket fall, det var sjukt läskigt men det hade varit ganska trevligt om det hände igen, faktiskt. Vill ta tillfället i akt här nu att be mitt undermedvetna att inte plocka fram mina värsta mardrömmar, men lite sväverier och lagom elaka väsen går bra en mulen lördagsmorgon. 

 

Sov sött sen! Mohaha. 

Until we meet again.

 

Inget i hans liv var så vackert som det sätt han lämnade det. Så heter det om en avrättad statsman i Shakespeares Macbeth.

Men med dig var det tvärtom.

 

Nicklas, jag får mäta våra stunder i kvalitet, inte kvantitet.

Jag kommer alltid behålla minnena nära. De genomsyras av din fantastiska personlighet, din vänskaplighet, humor och talang. Du var verkligen one of a kind.

 

Jag minns när du var hemma hos mig i sällskap med vänner och tittade på film. Det var på den tiden som du var blond. Och du var ett konstant lyckorus. Precis innan Idol-karusellen drog igång.

”Alltså, ni får inte säga detta till någon, men jag har gått vidare”.

 

Vi sågs på många fester, och visst hade du en förmåga att bli festens mittpunkt. Spexaren, skojaren, energisk och social. Grillfester, inflyttningsfester, Slottsskogsfester, ett nyår som spårade ur.

”Vad är det här för Idol-mat?” skämtade några killar om nyårsaftons tacobuffé.

 

Det finns en bild som fastnat på min näthinna. Bilden från Korshamn när du sitter på huk över henne. Jag tror det var Erik som höll i kameran, eller om det var Therese. I vilket fall är det en underbar bild, den speglar er, allt det vackra.

 

Sommaren 2009 var min amerikanska vän Chris och hälsade på. En kväll åkte vi ner till Blomstermåla, tillsammans med dig och gemensamma vänner från Onsala. Vi satt på klipporna precis vid havet. Du hade med dig din gitarr, och du sjöng och spelade där du satt i din rosa T-shirt.

Natten spenderade alla hos Per. Vi var ute på en pir i soluppgången, och jag vill minnas att du var med. Jag tror att du var det för vi sjöng, och en gitarr spelade. 

 

Förra sommaren var festivalsommaren. Jag, Mika, Therese packade väskorna fulla med cider och vin och drog till Borlänge, till Peace and Love. Bussresan dit var du energisk, och social som vanligt. Jag menar, fanns det någon på bussen som du inte pratade med? Du försvann när vi skulle köpa glass, jag tror att det var busschauffören som du ärade med din nyfikenhet istället.

   Jag önskar att jag kunde krama ur detaljerna ur den veckan. Men jag minns att den var fin, galen och full av dramatik. Musik, sång, skratt och sena nätter.

   ”Wake me up when the morning comes”. En tidig morgon höll jag precis på att somna när en man ställde sig utanför mitt och Therese tält och spelade nationalsången på säckpipa. Jag önskar att jag hade struntat i att försöka få sömn och umgåtts med er istället.

 

Framförallt minns jag historierna om dig. Sedan jag lärde känna personen som stod dig närmast, fanns historierna genomträngande i vardagen. Historierna om er, om ert förhållande, när förhållandet tog slut, när ni blev tillsammans igen. Jag fick onekligen höra om alla dina sidor. Du var någon som var full av historier, men även någon som skapade dem. Det hände alltid någonting när man var i din närvaro. Jag har aldrig träffat någon som var så nyfiken, social, spontan, talangfull och omtyckt. Du var älskad av människorna kring dig. Var du än befinner dig nu, är jag säker på att du får de omkring dig att må bra, såsom du gjorde här.

 

Den senaste tiden har jag inte träffat dig. Vi har inte ens haft kontakt. Det var egentligen inget konstigt då vi umgåtts genom gemensamma vänner när tillfälle gavs. Men jag tänkte mycket på dig, jag visste vad du gick igenom. På något sätt kändes du fortfarande närvarande i mitt liv även om det inte var med din fysiska närvaro.

 

I min värld var det bara en tidsfråga om när vi skulle ses igen. Jag visste att det inte var läge för flyktigt umgänge nu, du behövde omge dig med dina närmaste.

 

Piren var full med människor. Det regnade från alla håll. Chocken, sorgen och kärleken var överhängande.

Och jag är arg på universum. Det är inte såhär det ska gå till.

Det här var inte du.

 

Jag har fortfarande inte förstått. Du har lämnat ett tomrum hos dina vänner och familj som du tidigare fyllde med din härliga personlighet. Jag tror det kommer ta lång tid att förstå, även för mig. Men det är inte jag som är central i detta. Jag sörjer de som sörjer dig. Jag kan inte tänka mig, min älskade vän, hur det är för dig. En miljon gånger värre än vad jag ens kan föreställa mig. Det var ju ni. I min övertygelse såg jag er klädda i vitt.

 

Det enda jag nu kan förstå, är att livet aldrig kommer bli detsamma igen.

 

Rest easy now.  ♥♥

 

 

 

 

 

Det är då jag vet vad jag förlorar.

Vad som hade kunnat varit, alltid, om jag gjort annorlunda.

Om jag kunde spola tillbaka tiden.

Tack för att du har varit min bästa vän. Kom ihåg att Lill-Matte älskar dig, nu och för alltid.

Jag hoppas att du har varit lycklig hos oss.

Tack för allting, älskade Pompe. Vila i frid min ängel.

15 mars 1995 – 31 januari 2012

Jag glömmer dig aldrig.

Har inte så mycket att säga om helgen, som ni säkert förstår.

Men Malin tog lite bilder under våran promenad och så.

Hur ska jag kunna gå när du försöker klättra upp i min famn när jag säger "hej då"?

Hur ska jag kunna gå när du sätter dig på mina ben, som i ett försök att hindra mig?

Hur ska jag kunna gå när jag säger att jag älskar dig, och du gör ett långt läte till svar,

som ett "jag älskar dig också, lill-matte"?

Hur ska jag kunna gå när du sitter och tålmodigt tittar mig rakt in i ögonen,

när jag säger tack för allt och förlåt för det jag gjorde fel?

Hur ska jag kunna gå när jag frågar om jag får en sista puss, och du slickar mig på näsan direkt,

som om du förstod vad jag sa?

Hur ska jag kunna gå när du lägger tassen över nosen?

Hur ska jag kunna gå när du gör ett försök att slicka mina tårar för sista gången?

Hur ska jag kunna gå när du sätter dig upp och ser så fruktansvärt frågande ut, när jag står vid dörren?

Klockan 16.30 lyfter planet som ska ta min bästa vän från Göteborg till Sydney.

Hon kommer inte landa på svensk mark förrän tidigast ett och ett halvt år.

Och här sitter jag. I gråa, trista, kalla, ensamma Sverige.

Vad jag skulle göra för att sitta på planet bredvid henne.

Vad jag skulle göra för att följa med.

 

Jag har varit bitter ett tag och jag tänker vara det ett tag till.

Och ni får faktiskt tillåta mig att vara ledsen.

Jag tror aldrig att jag har gråtit så många gånger som denna helgen.

För vad jag kommer sakna dig.

Och vad det skulle vara vi som skulle göra det här.

 

Men jag önskar dig den bästa tiden någonsin. Att du har det så jävla bra som det bara går.

Och sen raggar du upp en TV-snubbe och fixar en praktikplats till mig.

Ta det vackert bara, vänd inte upp och ner på Australien för mycket, vi vet ju hur det brukar sluta.

Fast det kanske blir piano, nu när din partner in crime inte är med.

Tror dock att Electra och Julia är bra kandidater på att vända upp och ner på saker de med,

ni är ju så oemotståndliga hela högen!

 

 

Här kommer mina favoriter av "årets starkaste bilder"!

Den stora sandstormen som kom till Phoenix i juli. Jag saknar dom stormarna. Dom var coola hehe.

En kille som kysser sin flickvän efter att hon har blivit nerslagen av polisen. Kärlek.

Japan, efter jordbävning och tsunami.

University of California, Davis.

New York vid Osama Bin Ladens dödsbesked.

Kenya, undernärd bebis.

En 84-årig dam blir pepparsprayad under en fredlig demonstration i Seattle.

Chile, vulkanutbrott.

 

Ni hittar alla bilderna här

Nu är det ju inte dom här jag vill ha UTAN DOM MED NITAR,

och en dag ska dom tamigfasen sitta på mina fötter :)

Jag tänker fortsätta obsessa om dom här skorna tills jag har dom på mina fötter.

http://www.topshop.com/webapp/wcs/stores/servlet/ProductDisplay?beginIndex=0&viewAllFlag=&catalogId=33057&storeId=12556&productId=2614787&langId=-1&sort_field=Relevance&categoryId=208542&parent_categoryId=208492&pageSize=200

storlek 38

från top shop

Bidrag till resa och bidrag till moped

Ett grymt torrshampoo, gärna 2 förpackningar

svarta eller vinröda doc martens. har inte riktigt bestämt mig än. Matta!

storlek 38/39, amanda vet kanske hur dom är i storlekarna?

önskar mig dom mycketttt !

vet att mina föräldrar hatar dem, så får hoppas på ngåon annan... ;)

Idag hejar vi på min kurskamrat Christina som tävlar i Sveriges första poledance SM ikväll!

Önskar jag var där!