Inledningen på en novell som aldrig blev mer än så.

Tystanden fakturerades hem några dagar senare

-       Vill du ha det såhär?

Det är frågan jag helst av allt vill undvika. Den lämnar hennes läppar och skjuts rakt mot mig. Jag försöker att ducka mentalt, hoppas att den ska passera mig och krossas mot den vita, sterila väggen bakom mig. Men istället träffar den mig rakt mellan mina två barnsligt blåa, och lämnar mig lamslagen. Frågan som alltid förväntas besvaras med ett ”nej”.

Istället är jag tyst.

Vi låter tystnaden etablera sig som så många gånger förr. Den snirklar sig in i alla vrår, smeker den opersonliga IKEA-tavlan på väggen, låter de blekta gardinerna fladdra till, och klättrar sedan upp längs benen på Landstingsstolen där ergonomi inte prioriterats.

Det är på den jag sitter. Utanför fönstret sprudlar Göteborg. Ungdomar letar nya gömställen i Slottsskogen och kärleksparen upptar sluttningarna ner mot kanalen.

Men i lägenhetslokalen på Magasinsgatan hörs inte fågelkvittret. Och solstrålarnas skimmer slutar en halvmeter framför mig.

Tystnaden har pågått i minuter och har för länge sedan passerat stadiet av att vara pinsam. Den bara är. Ibland avbryts den av ljudet av hennes skrivande blyertspenna mot protokollet. Hon är uppjagad idag. Frenetiskt rör sig pennan över arket. Frustrationen vibrerar i luften. Hon skriver fort, som om hon är rädd att glömma detaljerna av mina misslyckanden. Allt måste med. Tydligen har hon och min tystnad en konversation jag inte är delaktig eller medveten om. 

Hon ställer alltid samma frågor, men får aldrig några svar. Det här är mitt spel, mina regler. Och hon märker inte att jag fuskar.

Spetsen på pennan bryts och avbryter henne. Jag småler och hennes blick bränner. Eftermiddagskrig.

Jag tror att jag vinner idag.

Tystnaden fakturerades hem några dagar senare.