Jag blir förbannad på min hjärna.

Min dumma, korkade, twistade hjärna som förvrider, förstorar och fuckar för mycket.

Jag läser min gamla blogg ibland. Vissa dagar saknar jag, andra dagar förfäras jag.

Förfäras över min egen blindhet, min hjärnas makt, ologiska makt.

Jag läser och undrar om det verkligen är jag som har skrivit ner orden framför mig.

Det låter inte som jag. Det finns inget resonemang. Ingen logik.

Och vissa saker har jag inget minne av att jag har skrivit.

Men det måste jag ju ha gjort.

-

Jag läser och undrar hur det kunde bli sådär.

Hur man med små, små steg tagit sig i helvetet innan man ens visste att man varit på väg någonstans.

Försöker minnas hur hjärnan tänkte. Vad som var logiskt. Men det mesta har jag glömt. Eller förtryckt.

-

Jag läser och undrar om det kan bli så igen.

Vissa dagar skulle jag be på mina bara knän för att vara där, i ologiken.

I kaoset fullt av kontroll.

Och det är då det slår mig, att min önskan om att vara tillbaka är lika ologisk som tankarna som skapades i kaoset.

Hur kan man önska sig tillbaka? Till det?

Men jag tror jag vet. Jag vet vad det är som lockar. Tyvärr.

-

Jag läser och undrar hur allting tog slut.

Vilket datum jag vaknade upp och förändrades.

Eller om jag ens verkligen förändrades.

Kanske gav jag bara upp, och spelar numera en falsk roll av en överlevare,

en överlevare vars krigarsjäl ligger och väntar, långt nere i mörkret.

För nog känner jag att det rör sig där inne, något som inte är bra.

Något som jag trodde var borta. Eller, vem försöker jag lura?

Borta var det aldrig. Jag känner det varje dag.

Det kliar och svider lite, allra längst in.

-

Jag läser och undrar vem den där flickan var.

Och det är då jag inser att jag fortfarade är hon.

Och att min dumma, korkade, twistade hjärna är densamma.

Den har bara legat på lur ett tag.

-

Som offentlig person borde man ta sitt ansvar som trendsättare.

Så fruktansvärt oansvarigt av Kronprinsessan och andra kända personer.

Jag tror ingen av er som äger sånna här mössor tycker det är rimligt att en blåräv ska få en elpinne uppkörd i analen och bli flådd (om ni bara visste hur allting går till... jag kan visa er saker ni önskar ni aldrig sett) för att ni ska ha en jävla tofs på huvudet?  Vad fan är det för fel på fejkpäls? Om det nu är så snyggt så ser det för fan likadant ut.

Päls är det mest onödiga som finns. Vi har andra sätt att hålla oss varma.

Besök av verkligheten

Några moderata riksdagsmän har bett om att få komma till RFHL. Det känns positivt eftersom moderaterna vanligtvis inte brukar vara så intresserade av frågor som rör beroende och social utslagning. Men under den senaste tiden har det kommit med allt fler personer i RFHL som har en borgerlig livssyn och som delar förbundets frihetliga och rättighetsbaserade syn på beroende och missbruksfrågor. Det är väl några sådana personer som nu ska komma, spekulerar jag, som vilket snille som helst.

Så kliver de på. Det är Isabella Jernbeck och Mats Gerdau från socialutskottet och så en politisk sekreterare. Jag börjar med att berätta att det finns en klar överrepresentation av fattiga människor bland de som fastnar i ett tungt beroende och hinner säkert hålla på i två och en halv sekund innan Isabella bryter in.
”Fattigdom förknippar jag med Afrika”. 
””Har du prövat hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat att gå runt på 5 – 6 000 kr i månaden?” frågar jag.
”Ja men herregud”, säger Isabella, ”på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid. Det är ju bara en övergående fas!”
”Jag har en bild av att våra medlemmar går på socialbidrag år efter år. Och att inkomstnivåerna inte blir högre när de får ett sjukbidrag eller pensioneras.” säger jag.
”Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag”, avslutar Isabella.
Jag märker att det itne är någon större idé att fortsätta så jag med att berätta om att många personer som fastnar i tungt missbruk har väldigt låga inkomster, ofta låg utbildningsnivå, ofta föräldrar som varit i kontakt med socialtjänst, kriminalvård, psykiatri. Kort sagt att det finns ett socialt arv som hänger samman med missbruk

Så börjar jag berätta om läkemedelsberoende. Hur läkare förskriver beroendeskapande läkemedel, ofta under allt för lång tid och att de sedan är dåliga på att hjälpa till när patienterna som följer doktorns råd om dos, har blivit beroende av de där beroendeskapande läkemedlen.
” Vilket gnäll det är på läkarna”, säger Isabella.
” Det är ju läkarna som inte tar ansvar för sin förskrivning… försöker jag men avbryts.
”Det är väl inte läkarnas fel att de blir beroende”, säger Isabella. ”Något ansvar får de väl ta själva”.
De andra två sitter och skriver ner en del av de saker jag berättar. Det hinner inte Isabella med. Hon har fullt upp med att ösa ur sig plattityder.

Jag försöker behärska mig. Sväljer, och berättar sedan att ett vanligt problem är att läkemedelsberoende patienter när de söker hjälp för sitt beroende hos läkaren måste lämna urinprov för att verifiera sin drogfrihet under nedtrappningen:
”Nu tycker jag att det är ett jäkla gnällande på läkarna igen”, säger Isabella. ”Och vad är det för fel på att de ska lämna urinprov. De är ju missbrukare. Det är klart att de måste lämna urinprov för att visa att de inte fuskar”.
”De har ju för fan sökt behandling för att de har insett att de är beroende. De söker hjälp för att de vill bli av med ett problem. De är högmotiverade att sluta. Varför ska de pissa i en flaska för att påvisa ett beroende de inte på något sätt förnekar?”, närmast skriker jag.