När jag var fem år gammal städade jag huset en dag. På avsatsen upp till det dåvarande lekrummet vände jag mig om. Jag såg en liten hund ligga under glasbordet i vardagsrummet. Jag längtade. Mamma och pappa hade bestämt att vi skulle skaffa hund. Vi satt vid köksbordet och diskuterade namn, mest hopplöst och oseriösa förslag.

Några veckor senare var vi hos familjen Gustavsson. De hade fått valpar. Den minsta och yngsta av de 8 valparna hette Clinton. Han var lenare än de andra, och skulle säljas som sällskapshund då han hade för långa bakben. De andra valparna skulle bli jakthundar och utställningshundar, precis som sin far – den finaste taxen i Norden (en titel som sen försvarades av din bror Cluring). De lekte ute på altanen och blev uppläxande av sin mor när de började bita på Cissis skor som Amanda lånat.

Valpen Clinton. En dag fick du komma med oss hem, och du kallades numera Pompe efter Karl XII:s hundar. Vi släppte ner dig i trädgården, och på skakiga men ivriga ben började du gå på upptäcktsfärd i trädgården. Ditt revir.

Dessvärre tog upptäcktsfärden snart slut, när du sattes innanför ett stängsel inne på gräsmattan, under tiden som var tvungna att lägga stenar under grinden och bättra på staketet så att du inte skulle rymma iväg när du fått upp ett jaktspår. Men usch vad du hatade det stängslet. Du gnällde och skall och bet på det. Men när pappa väl säkrat trädgården, då var den din för alltid. Som du vaktat. Och jagad. Och glassat i solen.

Du hade en flytväst du inte tyckte om. Tittade man bort i någon minut så lyckades du ta dig ur den, mitt på öppna havet. Du var mycket för bekvämligheter. Som att ligga på min kudde och vägra flytta på dig när jag väl skulle gå och lägga mig. Jag vet inte hur många nätter som jag legat likt en ostbåge runt din lilla kropp, för att du skulle få ha kudden. För att jag ville att du skulle ha kudden.

Du gillade att slicka på saker, konstigt nog. När solen sken in genom fönstren kunde man se tungspår genom huset. Om man råkade få ut benet under täcket i sömnen, vaknade man av att du låg och slickade på det. Vakna kunde man också göra när du var på bushumör och ställde dig på min rygg, och rev med klorna längs min rygg. ”Upp Lill-Matte! Leka! Eller flytta på dig i alla fall så jag får kudden!”

Ben. Inte mina ben utan tuggben. Det var nog det bästa du visste. Du visste precis vad som var att vänta när någon gick ut i grovköket. Ben. Varje gång du fick ett så gjorde du ett ärovarv längs fin-bordet och runt i vardagsrummet. Alla skulle se vilket fint ben du hade fått. När jag gav dig ett ben som var dubbelt så långt som dig tror jag du inte visste vad du skulle ta vägen. Eller hur du skulle bära det. Det blev mest ett släpande.

En sak du älskade, men som för alla hundar är totalförbjudet, var choklad. Farmor hade glömt ställa godisskålen högre upp när vi kom på besök, och du lyckades få i dig både den ena och andra chokladbiten som återfanns i Twixpåsen. Men som den finsmakaren du var, så hade du minsann inte rivit upp pappret. Nej, alla omslagspapper låg renslickade och utplattade under bordet. Och du var nöjd. Men vi var livrädda. Men jag tror inte du visade ett enda symptom på att du fått i dig choklad. Inte heller den gången Paula bakat kladdkaka på nersmält mörk blockchoklad. Även den lyckades du norpa en bit av. Och jag trodde att du skulle dö. Jag grät och jag grät. Du satte dig framför mig och slickade mina tårar.

Att glassa i solen var guld för dig. Ibland kunde jag inte hitta dig där hemma. Till slut hittade jag dig i hörnet vid pianot, för där var en liten glipa sol. Den skulle utnyttjas till max. Och att åka bil. Fanns det något du tyckte var roligare? Så fort buren åkte fram skulle du in i den. Du ville vara säker på att du fick följa med.

Jag minns hur du alltid fanns där för mig. En dag kom jag gråtandes hem från skolan. Jag kastade mig i min säng, och du kom genast och lade dig bredvid. Du luktade blöt hund. Men jag kramade dig och du slickade mina tårar tills jag lugnat mig. Du fanns alltid där, och du visste när något var fel. Du kände mig. Och du visade mig att jag inte var galen när jag kände andlig energi i vårat hus. Du skyddade mig. Och du visade att du kände samma sak.

I söndags kom jag hem.  Det låg en liten, gammal hund på sin vanliga plats under bordet. Jag gick fram och lyfte upp dig. Du var ovanligt lätt. Du gnydde men lade dig till rätta i min famn. Du blev lugn. Där satt vi, du och jag. Paula hälsade på och skojade lite med dig, och din favorit Joakim satt på avstånd. När jag fick en stund själv med dig, lade jag dig som den bebis du är i mina armar. Jag sa tack för allting. Tack för att du varit min bästa vän. Tack för att du alltid älskat mig. Jag sa förlåt för det jag har gjort fel. Jag sa att jag älskar dig. Att du är min ängel, mitt hjärta. Och du tittade mig rakt i ögonen, hela tiden. Ibland kisade du lite, som att signalera att det var okej. Att du kommer sakna mig med.

Jag lade dig ner på din kudde och filt igen. Frågade mellan tårarna om jag kunde få en sista puss. Du vände dig om direkt och började slicka mig på nosen. Direkt, som om du hade förstått vad jag sa.

Jag pussade dig på huvudet och sa ”jag älskar dig”. Du gjorde ett långt läte till svar, som ett ”jag älskar dig med”.

Jag skulle precis ställa mig upp och gå, när du klättrade upp i mitt knä igen. Eller försökte i alla fall, på dina skakiga ben. Du gjorde den kraftansträngningen bara för att få ligga i min famn lite till. Så jag lyfte upp dig och vi satt i soffan igen. Nästa gång jag lagt ner dig och skulle gå, satte du dig över mina fötter. ”Stanna.”

Så jag stannade. Jag lade dig på min mage en stund, och du blev lugn igen.

När jag väl placerade dig på din filt och kudde igen, påbörjade du din alltid lika komiska bäddningsprocess. Jag minns när jag var liten och du drog ner hela täcket till foten av sängen. Sedan tog du täcket i munnen och lade ut det över sängen igen. Plattade till. Lade dig till rätta. Rätt ska vara rätt. Och bekvämt skulle det vara.

Jag vände mig om i dörren, och du hade satt dig upp igen. Du vred huvudet åt mitt håll och lade det på snedden. Frågande blick. Uppskjutna öron. Ännu en gång gick jag tillbaka till dig. Jag vet inte hur länge vi höll på såhär i söndags. Till slut var du i alla fall så inne i att bädda när jag gick, att jag klarade av att stänga dörren. Det var sista gången jag såg dig.

Det kommer ta ett tag för mig att inse att du inte finns längre. Jag kommer inse det när jag kommer hem, och det inte sticker upp ett huvud i dörren som vaktar, som väntar. Jag kommer inse det när jag ser att det är tomt på din plats under bordet, när ditt koppel, handduk och matskål inte längre står framme. Jag kommer sakna det när jag ser på TV och inte behöver gå och putta till dig var femte minut, för att du skäller på ingenting.

Du kommer vara saknad, inte bara av mig. Kullaviks-borna kommer undra varför det blev så tyst helt plötsligt. Att du var en sån kändis på hemmaplan? Alla visste vem du var.

Om du vill så får du komma till mig när du vill. Du kan ta min kudde. Du får skälla hur mycket du vill. Du får till och med slicka på mitt ben, knasboll.

Du är för alltid min ängel, min yo-pomps, fjompe, busis, tonte, pompelomp och min bästa vän.

En bit av mitt hjärta togs ifrån mig idag, när du somnade in.

Den biten är din, bara din. Minns mig, för jag kommer aldrig att glömma dig.

Du var den finaste hunden man kunde önska.

Tack för alla fina år, alla 17 stycken.

Jag älskar dig.

Lill-Matte