Vi fick i uppdrag i Skapande Svenska att skriva en text om hur det är att vara på gränsen mellan barn och vuxen. På gränsen. Skönlitterär men influerad av egna upplevelser.
Mina tankar gick direkt till dig.

Vi spenderade kvällen bland sanden. Förenades i reflektioner om livet, minnen och våta ögon. Hans hand genom mitt blonda hår och min på hans kind. Temperaturen sjönk snabbt och vi insåg att var tvungna att åka hem. Hans fot mot pedalen var lätt, ville nog få kilometerna att räcka längre. Det gjorde dem inte.

Vi hade insett att vi var tvungna att återvända. Tillbaka till staden. Möta vardagen. Fortsätta med våra liv, och lämna hans bakom oss.

Det gjorde ont. Men jag insåg att jag var tvungen.

Och jag tror att det var i det ögonblicket som jag växte upp.

Minnena sitter långt in i bröstet. Jag känner hur det trycker, spänner, river när jag tänker tillbaka. Du försvann. Två gånger. Men du kom tillbaka.

 Tredje gången gjorde du inte det.

Din telefon låg i vattnet. Du hade kastat i den flera dagar innan du fick mitt sms. Jag saknade dig, jag förlät dig.

Men det läste aldrig du, det fick du aldrig reda på. Du trodde att vi hatade dig. Förlorat alla.

-

Jag är på väg hem till Göteborg för att leta efter en vän. Jag är orolig. För honom, men även för mina vänner. Framför allt en av dem.

Jag vet vad det gjorde med mig när han försvann. Jag skulle inte för något i världen önska att någon jag håller kär ska behöva gå igenom samma sak.

Jag älskar er och jag finns alltid här för er. Mina tankar går också till dem som jag inte känner men som är berörda.

Kärlek och styrka.