Hur var det nu med våldtäktskulturen? Vi drar några exempel att komma in the moooood:
Tre yngre män kör upp en flaska i underlivet på en tonårsflicka tills hon börjar blöda. Trots att två av männen höll fast flickan anser Umeå tingsrätt inte att det var en våldtäkt. Att flickan försökte hålla ihop benen kan ha berott på att hon var blyg (tihi). I slutändan faller tingsrättens dom att det inte är våldtäkt att föra in en glasfalska i en flickas underliv tills hon börjar blöda, nej det är endast "omdömeslöst", förstår ni. (I hovrätten dömdes senare en av pojkarna till att genomföra 180 timmars samhällstjänst).
En pojke tvingar en flicka att suga av en annan pojke. Samtidigt hotar han henne med en soft air-gun. Pojken "förstod" inte att han tvingade flickan att suga av den andre pojken. Att han har hotat och skjutit henne med en soft air-gun är ändå ganska irrelevant, då man inte vet om det liksom var "meningen" att kulan skulle träffa henne. Tingsrätten tvivlar inte på att flickan känt sig tvingad, men friar pojken eftersom han inte "förstått att han tvingat henne".
En man våldför sig sexuellt på en kvinna och täcker även hennes mun så att hon inte kan andas samt örfilar henne. Mannen "förstod" inte att kvinnan inte ville ha sex, utan tolkade hennes protester som en del av det sexuella spelet. Utifrån hans tidigare erfarenheter då, förstås, och det är hans perspektiv som är det riktiga, det som gäller. Det sanna. I domen konstateras det att mannen mycket riktigt har tvingat kvinnan till sex, men frågan är om han förstod att han gjorde just det? "Nej", sa mannen. Och så var saken avgjord. Så länge mannen tolkade hennes "nej" tvärtom, som att hon ville, så spelar det ingen roll att kvinnan protesterade. Han förstod ju inte. Mannen frias.
Jag tror att de flesta skulle hålla med om att det skulle vara fullkomligt befängt att överföra samma logik till andra typer av brott. På lite basic nivå sådär, jag skulle alltså kunna råna någon på gatan här nere, och argumentera att jag inte förstod att jag tvingade personen att överlåta sina värdesaker. Välgörenhet, it's a thing.
Rättsystemet har omyndigförklarat mannen in the name of våldtäktskulturen. För boys will be boys som helt enkelt inte kontrollera sig själva när de blir kåta och tappar då helt förmågan att skilja situationer, ord, kroppspråk eller vanligt jävla vett från varandra.
Mannen har i frågan förminskats till en vandrande erektion som inte kan avläsa situationer eller ta ansvarsfulla beslut, utan endast tänker med kuken. Ovärdigt.
Micke Tornving drog en schysst jämförelse i "Hårdvinklat" att mannen ses som otillräknelig när han är kåt. "Hur blir det när man kör bil? Man borde kunna hävda det i rätten att "jag är ledsen, jag drog förbi skolan i 90 blåst och två ungar strök med. Tråkigt, men jag var kåt". "
Rättsystemet har berövat flickor och kvinnor rätten till sina kroppar, samtidigt som pojkar och män idiotförklaras. Kvinnor ifrågasätts, misstros och skuldbeläggs. Ansvaret läggs på fasthållna axlar, där rädslan för en ännu aggressivare respons ibland gör att hon inte "uppfyller kraven" för "tillräckligt motstånd" (whatever that is). För hur blir det om man använder argumentet att kvinnan inte gjorde "tillräckligt mycket motstånd" i en situation där hon är helt oförmögen att varken göra verbalt eller fysiskt motstånd, till exempel fullkomligt avdäckad? Som i januari i år då en man friades från våldtäkt därför att han inte förstod att kvinnan var redlöst berusad. Hon kanske var stilla och tyst för att hon var så härligt avslappnad? Gills det liksom inte då?
Samtidigt som mannen omyndigförklarats, har våldtäkt på något felaktigt sätt blivit en kvinnofråga. Något som ligger på feministernas bord.
Att lära kvinnor att vi ska vara försiktiga, på våran vakt, är att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän på jakt. Personligen stålsätter jag mig inför hypotetiska våldtäktsförsök flera gånger i veckan. Senast i fredags klockan halv tre en solig eftermiddag, då jag gick på en cykelväg mellan två byggnader och märker att en ung man går några meter bakom mig. "Nu är det kört. Nu blir jag våldtagen". Tanken kommer reflexmässigt. Jag vet att många av mina female buds reagerar på samma sätt. Och jag blir lika ledsen, förbannad och rädd varje gång.
För det är inte så jag vill se på mannen.
För hur blir det med människosynen när både kvinnosynen och manssynen står stilla, eller rör sig bakåt? För många individer grundlägger budskap i reklam, media, musik, sociala medier och lättillgänglig porr en vansinnigt verklighetsfrånvänd syn på sex och samtycke. Det måste ske ett värderingsarbete.
Om vi bara kunde komma överens om en sak: att sex utan samtycke alltid är straffbart och bör leda till straff. Punkt. Vi behöver inte börja spekulera i massa olika scenarion, klädsel, promillehalter eller hur många Hz som bedöms som tillräckligt högt för att ett "nej" faktiskt ska vara "nej". Det är faktiskt så enkelt. Trodde jag.
I morse hade jag en episod av sleep paralysis, eller sömnparalys på svenska.
Vad är då detta?
Jo, sömnparalys är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Kroppen och hjärnan har då kommit i obalans, och REM-sömnen börjar för tidigt eller pågår för länge, när man själv fortfarande är vaken. Under REM-sömnen är de flesta av kroppens viljestyrda muskler avstängda, med undantag för ögonen. Vid sömnparalys stängs alltså musklelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig fastän man är vaken.
Vissa kan också få känsel-, hörsel-, eller synhallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s. k. hypnagoga och hypnopompahallucinationer. Då kan man uppleva att någon (ofta ondskefull) är i rummet eller vid sängen, samtidigt som man själv inte kan röra sig.
Ofta känns det som att man inte kan andas eller håller på att kvävas. Man kan också känna att man svävar eller ha en utomkroppslig upplevelse.
I svensk folktro var det "Maran" som satte sig på den sovandes bröst (känslan av att kvävas) och ordet mardröm betecknade från början endast ett anfall av sömnparalys, men kom senare att beteckna alla former av otäcka drömmar.
Jag hade en hyfsat lugn episod, och den var också förvånandsvärt lätt att ta mig ur. Det började med att jag käner hur min rumskamrats flickvän komer in i mitt rum och jag känner tydligt av tyngden av en stor katt som hon sätter i min säng, i min brösthöjd. Sedan hör jag väldigt höga dunsar, nästan så att rummet skakar, och att hon skrattar. Jag är övertygad om att katten kommer att hoppa på mig och klösa mig i ansiktet, men då lyckadas jag öppna ögonen med kraft och vakna i några sekunder. Sedan faller jag in i sömnparalysen igen.
Denna gången var hon och katten inte kvar, utan jag kände närvaron av ett ondskefullt väsen i rummet som strök omkring som en mörk skugga (haha får en inre bild av en demetor nu när jag skriver). Plötsligt öppnas mitt nattduksbord och det flyger ut en massa (tyngdpunkt på massa) papper. I samband med detta hör jag ett swishande och tickade ljud, som är så högt och snabbt och obekvämt att det känns som att jag ska få hörselskador. Skuggan har nu förflyttat sig till bredvid mig i sängen, och är på väg mot mig. Även här lyckas jag till slut öppna ögonen med kraft.
Jag faller in i sömnparalysen en gång till. Denna gången hör jag massa röster i lägenheten, som jag identifierade som min rumskamrat, hans flickvän och familj. Jag får för mig att jag bör gå och hälsa och försöker öppna mina ögon vilket känns nästan omöjligt. Jag lyckas titta fram genom en liten glipa och eftersom jag ligger på rygg så ser jag då min hylla. En av mina fotoramar flyttar på sig hela tiden, den försvinner och dyker upp och flimrar till - som en gammal TV-bild. Jag blir förbryllad och undrar vad fan det är som händer på min hylla haha, och ännu en gång känner jag närvaron av ett ondskefullt ting. När det öronbedövande dånet (även innehållande ett skrik denna gången) kommer tillbaka så lyckas jag öppna mina ögon igen med kraft så att jag vaknar.
Sista gången pågick bara under några sekunder. Plötsligt känns det som att jag blir nedtryckt i madrassen, som att jag håller på att kvävas och krossas. Efter en stund övergår den känslan till att jag håller på att sakta, sakta börja sväva. Jag börjar då fundera över denna häftiga känsla, och jag vaknar. Hade gärna velat vara kvar i sömnparalysen den sista gången och se vart jag svävat iväg haha.
Efter att jag vaknade ordentligt sista gången så tog det mig flera minuter att orientera mig tillbaka till verkligheten. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad alla människor i lägenheten hade tagit vägen haha, och katten, vems var det?
Så vad ska man göra om man nu har oturen (eller turen?) att hamna i sömnförlamning? Lite olika tips som internet bjuder på är att försöka vifta på tårna, spänna knytnävarna eller bara slappna av och hänga på. Jag tror att min fördel i morse var att jag var förhållandevis lugn och nyfiken på vad som pågick. Sen vågar jag inte uttala mig om hur jag hade reagerat om det stod ett monster framför mig med en yxa, typ. Jag som inte ens vågar gå ut själv när det typ-nästan-inte-ens-börjat-skymma-än-men-ändå,-snart.
Och vad man INTE ska göra? Öppna ögonen, haha. Eller kämpa emot. Jag är glad att inget värre hände dels när jag öppnade ögonen och tittade på min hylla, men också när jag tvingade mig att öppna ögonen med kraft. Om jag inte hade vaknat då vågar jag inte riktigt tänka på vad jag hade kunnat se... Har suttit och Googlat hela morgonen och folks historier om när de öppnat ögnen är inte direkt PG-13.
I vilket fall, det var sjukt läskigt men det hade varit ganska trevligt om det hände igen, faktiskt. Vill ta tillfället i akt här nu att be mitt undermedvetna att inte plocka fram mina värsta mardrömmar, men lite sväverier och lagom elaka väsen går bra en mulen lördagsmorgon.
Sov sött sen! Mohaha.
I helgen var jag med och spelade in en musikvideo åt Cirkus Livet. Lördag och söndag spenderades från ljus till mörker ute i Bokskogen där vi byggde upp ett litet vardagsrum med mattor, lampor, ljus, en ekorre och annat mys. På detta rökbomber och underbart väder. "Det där var nog det mest hipsterigaste jag någonsin sett".
Efter att ha manövrerat glide camen hela dagen skakade mina armar och ben på heltid, och jag kunde knappt röra mig på söndagsmorgonen. Underbart med andra ord.
Var välbehövligt att sitta och lyssna på fåglarna och se folk rida förbi på hästar. Bjöds också på en kort yogasession där den andra kameramannen satte "kobran", med ciggen som högsta punkt. Man kan inte ta sånt där med hälsa föör allvarligt, ni vet.
Alltså, seriöst, varför gör man inte det oftare? Vi har liksom glömt bort sånna där självklarheter som gör att man mår bra. Mer skog, mindre skärm.
Här är lite bilder från dagen! Resultatet får ni hålla till godo med tills vi lägger ut det, eller om ni kommer och crashar release-festen (det är en inbjudan).
Nyfiken på bandet?
Här! Lyssna, njut, dansa, sup, gråt!
Allt gott!
“The trust that I once built has been betrayed
But I’d rather live telling the truth and be judged for my mistakes
Than falsely held up, given props, loved and praised
I guess I gotta get this on the page”
This could have been the most difficult thing I ever had to write.
But I chose not to make it so. I chose not to write what I originally planned. I figured I’m not ready, I figured it can be used against me, and I figured I recently let a lot of new people into my life that I don’t know well enough (yet) to share it with.
However, what I do want to write is that I have a battle ahead of me this fall.
And I need you to be my little soldiers.
I want to take this moment to apologize for days to come. I might be a different person for a while, I might be really hard to get a hold of, and I might just act weird in general. I want you to know that I keep you close to my heart, and when all of this is done, I will make it up to you. Please be patient with me, like you have been, for all of these years. I really do appreciate it. I know this is a lot to ask from you.
This might be the most important journey I will ever take. A war I should have fought in ten years ago.
In my suitcase I need to pack determination, memories full of love, and hope for better days.
And the good days will come.
I love you.
Lovisa
