Lolah i världen ☮♥

Ensam - omringad. Ord studsar mellan väggarna, men missar mig. De går rakt igenom mig.

Min kropp luckras upp. Genomskinlig. Mer.

Till slut är min plats i soffan tom.

Jag var aldrig där.

Platsen värms snart igen. Upptagen.

Trevlig, söt, framåt, social. N o r m a l.

Och ni älskar henne.

Jag vet redan innan vad som sägs.

För ni pratar om mig så som jag hörde er prata om dem.

Jag tänker det man inte får tänka.

Det har redan gått fyra år. Det känns overkligt, men ändå bra. Bra på det sättet
att jag har börjat fokusera på de bra minnena. Jag kan se tillbaka och le, istället för att börja gråta.
Idag ska jag minnas allt som var bra med dig. Jag tänker inte ens skriva ner det,
jag tänker bara sitta och minnas.
Jag har på mig din tröja också, i vanlig ordning. I think it looked better on you though, det är som en
klänning för mig ju hehe. Gangsterstyle.
Always loved, always missed.
Rest easy, Baby.
RIP Luis Angel Villezcas, June 28, 1989 - Mars 20, 2008

Ja, så nu blir det till att öppna svartklubb och dessutom jobba där tills man når den unga åldern av 75! Tackar tackar!

I mitten av nittiotalet införde man femtillstånd på några av de största avenykrogarna. Syftet var, enligt polisen som då understödde förslaget, att undvika det kaos som inträffade när alla uteställen stängde samtidigt vi 03, samt att få bukt medsvartklubbarna. Nu vill en sedlighetsivrande falang inom kommunfullmäktige återkalla dem på grund av en kovändning hos samma polismyndighets ledning. De är på god väg att lyckas.

Alkohol är ett folkhälsoproblem som i olyckliga fall kan leda till missbruk, bråk och allmän oreda.
Det finns få som säger emot detta faktum idag. Samtidigt visar vederhäftig statistik att 90% av all alkoholkonsumtion sker utanför för krogen. I de 10% som återstår ryms all form av offentlig utskänkning; representationsmiddagar, mässor, en öl på idrottsarenan eller till pizzan på den lokala syltan.
Hur stor del som konsumeras på berörda etablissemang givna tid mellan 03-05 visar ej statistiken, men en gissning är att det handlar om några promille.

Jag träffar Magnus Albrektsson, VD för Park Lane en iskall fredagseftermiddag utanför ett litet oansenligt fik vid Stampen. En rökpelare står ut från munnen där han kommer emot mig och han pratar såsom så ofta dessa dagar i mobilen som går varm. Nyligen har han författat ett nio sidor långt brev som gått ut till journalister och beslutsfattare och sms-en plingar ideligen in på den uråldriga mobilen.

Magnus har gedigen erfarenhet. Han har tillbringat större delen av sitt vuxna liv kring Avenyn och sedan 16 år tillbaka är han VD för nattklubben Park Lane.
Inte någon gång under dessa år har han fått några indikationer på att femtillstånden ställt till med den spiral av våld, brottslighet och allmänna oreda som nu politikerna nu hänvisar till. Inte en enda anmärkning från de poliser som vid otaliga tillfällen avlagt inspektion i lokalerna.

Men så hände något. I början av 2011 kom första tecknet på vad som komma skulle:
Polisledning City i ett brev (diarienr-566-30201-10) till kommunstyrelsen:
”..polisområdets ledning anser att serveringstillstånd inte skall tillåtas efter klockan 03.00.
Detta ställningstagande grundas på risk för ordningstörning och att brott begås på grund av restauranggästers möjlighet till ökad alkoholkonsumtion..”
Brevet är undertecknat av Lars Klevensparr, områdeschef för polismyndigheten i Göteborg.

- Men det finns ju ingen sådan statistik!, säger Magnus. Tvärtom visar undersökningar att det tvärtom är tryggare på våra krogar mellan 3 och 5, det framgår även i polisens egna siffror.
När jag kollar upp Magnus uppgifter visar det sig att han verkar ha helt rätt. På Avenyn är det som mest stökigt mellan 02 och 03, och då ute på gatan, då de flesta av gatans krogar stänger. Inte heller Göteborgs Lokaltrafik vill kännas vid någon markant ökning av bråk mellan 3 och 5.

Magnus fortsätter:
- Visst är det ett problem med fylla och bråk på Avenyn. Men det sker ju inte våra lokaler. En fredag- eller lördagkväll nekar vi mellan 150 och 200 personer i dörren. Många av de här personerna är unga, har medhavda flaskor och har aldrig ens tänkt sätta foten på nattklubbarna. Sedan när blev de vårt problem och inte ordningsmaktens? Och när nu ingen säger emot att alkohol är ett folkhälsoproblem, varför skall vi då lagstifta mot dem alkoholförtäring som faktiskt sker där det ändå finns en tillsyn?

Vad är det då som är problemet, undrar jag. I Göteborg finns ett 20-tal krogar med femtillstånd, varav de flesta ligger kring avenyn. Denna koncentration kan jag personligen tycka är ett problem, som hellre skulle se en geografisk utspridning av Göteborgs nöjesliv. Till och med regeringen har ju yrkat på en liberalisering kring utskänkningstillstånden och något femtillstånd kring Järntorget är ett steg i den riktningen.

Svaret ligger i att polisen inte anser sig ha resurser att övervaka ett område större en den kvadratkilometer som paradgatans sträckning utgör. Och samtliga krögare utanför polisdistrikt Lorensberg som någon gång visat intresse för ett ökat öppethavande har snart gett upp. Dessutom har kraven på antalet ordningsvakter ökat så mycket genom skärpta krav från Tillståndsmyndigheten att det inte ens skulle vara lönsamt.

Jag förstår att polisen på gatan har vissa problem att bevaka ett område så stort som Olskroken till Mariaplan, från Guldhedstorget till Backaplan. Till sitt förfogande för sin ordinarie bevakning har de nämligen bara fyra (4 st!) polisbilar. Dessutom skall de täcka in även bitar av Mölndal, mot Kortedala torg och Frölunda. Då har de knappast möjlighet att ingripa mot nån fyllskalle som dängt en flaska i huvudet på en annan utanför 7-eleven, där även svarttaxichaufförerna flockas och mer eller mindre aggressivt samlas i ring kring presumtiva felvinglare på väg mot spårvagnen.

Vi har noterat ett helt annat tilltal från polismyndighetens sida under Lars Klevensparrs tjänstgöringstid. Allt oftare har diskussionen handlat om budget, med ständiga populistiska utspel i medierna där hjärtefrågorna ställs mot varandra. Antingen får vi välja mellan Backa, där det är rena upploppen. Eller så skall man slå till mot ”spritbussarna”, bevaka derbyn eller rent av få bukt med ”knarket” på krogen? Det är väl också viktigt?

För medelsvensson, som läser sin morgontidning och aldrig skulle sätta en fot på krogen efter midnatt blir ju budskapet enkelt. Om polisen säger att det blir mer bus om krogarna har öppet till fem så tror de ju på det. Polisen ljuger ju inte. Det är ingen hjärtefråga för dem, och faktum är ju att lobbyverksamheten som systematiskt bedrivits från polisledningens sida även lyckats övertyga folkvalda politiker, precis som framgår i dagens Pappers-GP.

”Både kommunens utredare och polisen har kommit har kommit fram till samma sak”. Marianne Bergman, KD
”Enligt den utredning vi fått och enligt utländska undersökningar (Oslo, red anm) minskar våldet med tidigare stängningstider” Kia Andreasson, MP

Priset tar nog ändock Arne Steen, SD som dundrar:
”Därför att nattvanorna blivit för extrema”!

”Utredningen” som politikerna anspelar på i det här fallet är givetvis docent Fredrik Spaksuppmärksammande ”vetenskapliga undersökning” som ligger till grund för kuppförsöket i kommunfullmäktige.
Men att rapporten sedan är ett rent beställningsjobb från en nykterhetsivrande lobby i Social Resursnämnds utskott, med ordförande Dario Espiga som förgrundsfigur.
Som tacksamt var idel öra när polischef Lars Klevensparr knackade honom på axeln. Och beställdeutredningen från nykteristen Fredrik Spak.

Nu började konstiga saker hända.
Någon dag efter det att rapporten blev klar var Magnus Albrektsson på väg in i en radiostudio där han bl.a skulle debattera med Fredrik Spak. Plötsligt ringer mobilen. Det är en kollega på Brasserie Lipp. Han säger att det dykt upp ytterligare en version av Spaks rapport med flera ändringar i.

- Jag frågar Spak om han gjort två olika rapporter, han svar nej. Jag frågar honom igen, han svarar fortfarande nej. Jag förtydligar då att min kollega just nu sitter inne på sitt kontor på Avenyn med ännu en rapport i sin hand som har ändringar. Spak säger fortfarande nej och Sveriges Radios reporter tittar lite förvånat på vårt samtal.
- Då säger jag: men kom igen nu Fredrik, min kollega Johan har ju hittat en rapport som diarieförts hos kommunen.
Då svarar Spak mig ordagrant: ”ja, har den diarieförts så har jag i så fall gjort två rapporter”.

Här framkommer alltså att Fredrik Spak försökt rätta till vissa detaljer i rapporten som verkat graverande. Som till exempel det faktum att rapporten inte är en vetenskapligt objektiv sådan utan tvärtom ett rent beställningsjobb och partsinlaga från Espiga, Klevensparr och deras vapendragare bland derödmörkblågröna.
- Där tvärdog hans trovärdighet i mina ögon, skriver Magnus i sitt upprop.

Men märkligheterna upphörde inte i och med detta.
Under december började krögarna på Avenyn började få besynnerliga meddelande från tillståndsmyndigheten, som agerade på polisens påstötningar.
- Det kunde handla om rena petitesser, sida upp och sida ned med rena händelserapporter som någon polisman plitat ned. Det kunde handla om att någon tappat bort en mobiltelefon, eller misstänker sig ha blivit bestulen. Och för att då ersättning från sina försäkringsbolag var de ju tvungna att polisanmäla det!
- Men vad jag inte fattade då var varför vi fick detta på på vårt bord. Det kunde ju hänt var som helst, varför är det då helt plötsligt vår sak för att vi har femtillstånd?

Polisen och Tillståndmyndigheten slog ifrån sig och skyllde på varandra. Och dessutom började samarbetet mellan krögarna och ordningspolisen försämras. När polis tillkallas kommer de först om en timme, om ens alls.
När ordningsvakterna på Park Lane haffar en kille inne på krogen med fickan full av narkotika vill inte polisen ta i det. Polismannen skulle sluta om en halvtimma och ville, citat (sid 7) ”inte bli sittande”. Han tillfrågas varför.
”ja, om inte du har lust att betala min övertid”.

Det är alltså detta som är kärnan i hela problematiken. Diskussionen om femtillståndets vara-eller-inte-vara är alltså en ren budgetfråga för polisen. Polisens skift slutar klockan 03 (efter vilket det bara finns fyra bilar i hela centrum) och sedan är det raka vägen ner till Preem vid Ullevi för en snabbfika med kollegorna innan bilen lämnas in i polisgaraget nere vid Stampen.

Offensiven för att stänga krogarna vid tre tilltar i styrka och polisen är behjälplig. En källa med god insyn i verksamheten berättar för Göteborg nonstop:
- En gång fick vi rapporter om att polisen placerat två civilspanare utanför kön med ett anteckningsblock. Uppdraget var att skriva ner observationer under kvällen. I huvudet får vi senare slaget att de observerat kriminella element beredas tillträde till krogen, där en kille var känd för att bära vapen.
- Men varför i h-e ingrep de inte då!? Det är ju livsfarligt med en beväpnad kille på en nattklubb! Självklart har polisen bättre kännedom om ansikten i Göteborgs kriminella värld än deras förordnade vakter som inte ens har rätt att ingripa vid misstanke. Då får de hitta på något annat, skylla på klädstil eller berusning, varefter tjafs ofta uppstår.
Och då står man där med anmälningar och motanmälningar som sedan blir tungt vägande i polisens våldsstatistik beträffande nattklubbarna.

Jag blir alltmer beklämd. Och arg. Skall det tillåtas att polisen skall bedriva en helt egen agenda att stänga ner stadens krogar, som till syvende-og-sidst bottnar i polisens egna budgetering?
Vare sig i Malmö eller Stockholm upplever polisen några dylika problem? Svaret pekar på att polisen i Göteborg har ett komplicerat tjänstgöringsschema som saknas i de andra städerna.
Men att göteborgspolisen har vissa problem med de aritmetiska färdigheterna har framgått redan tidigare. Som t.ex när myndigheten räknade fel på nästan en hel miljon när man skulle bedöma underlaget för den faktura till Göteborg & Co för polisbevakningen under Göteborgs Kulturkalas.

Det handlar om att ha rätt fokus, tycker Magnus och suger upp den sista slurken kaffe med en bit kanelbulle som blivit kvar på fatet.
- Titta till exempel på en större fotbollsmatch. Då tillkallas ridande poliser, kravallpolis från hela västsverige och allt flygvärdigt man kan uppbringa. Det råder undantagstillstånd i centrala staden, man kan knappt röra sig en meter utan att motas bort.
- På IFK Göteborgs hemmamatcher under förra året befann sig ca 162.730 besökare. Men detta är ingenting mot de 665.600 gäster som under ett år besöker nattöppna klubbar mellan 03 och 05. Ändå säger sig polisen inte ha möjlighet att upprätthålla lag och ordning med mer än fyra polispatruller efter klockan 03.

Polisen i all ära. De har rätt att framföra sina synpunkter till de styrande. Mer oroande är de uppgifter vi fått som tyder på att hela ärendet har fått en snabbfil genom hela den beslutsförfarandet utan att förankras på ett korrekt sätt. Och att den rödgröna majoriteten inom Social Resursnämnds utskott nu vill klubba igenom ärendet innan någon ens hunnit fatta vad som hänt.
Detta med ödesdigra konsekvenser för en hel näring – mängder av arbetstillfällen berörs (ofta unga personer) – förutom att Göteborgs anseende som en attraktivt resmål för turister kraftigt naggas i kanten.

Som tur är finns vettiga röster även inom berörda utskott. Cecilia Wigström (FP) till Göteborg nonstop:
- Vi anser att det drastiska beslutet att stänga krogar bör föregås av mer underlag. Kommunen skärpte kraven på antalet ordningsvakter sommaren 2011 och polisen har arbetat med mer närvaro och bättre samarbete med ordningsvakterna det senaste året. Vi bör få veta hur dessa åtgärder har påverkat våldsbrotten, innan vi beslutar om mer åtgärder som påverkar göteborgare.

Röster har höjts att rapporten är en ren partsinlaga. Kommentarer till detta?:
- Så klart det är en partsinlaga när den är skriven av en nykterist med i princip uppdraget att komma fram till en stängning.

Enligt de uppgifter Göteborg nonstop fått redan under fredagseftermiddagen kommer det planerade onsdagsmötet i utskottet inte ge något slutgiltigt beslut, utan ärendet återigen skickas på remiss.
Vi andra kan bara hålla tummarna och hoppas att inte denna fullständigt huvudlösa hantering av en viktig fråga kommer avgöras av polisens interna budgetproblem och en liten klick politiker i kommunen med svag integritet och moralpanik.

Källa: Göteborg nonstop

När jag var fem år gammal städade jag huset en dag. På avsatsen upp till det dåvarande lekrummet vände jag mig om. Jag såg en liten hund ligga under glasbordet i vardagsrummet. Jag längtade. Mamma och pappa hade bestämt att vi skulle skaffa hund. Vi satt vid köksbordet och diskuterade namn, mest hopplöst och oseriösa förslag.

Några veckor senare var vi hos familjen Gustavsson. De hade fått valpar. Den minsta och yngsta av de 8 valparna hette Clinton. Han var lenare än de andra, och skulle säljas som sällskapshund då han hade för långa bakben. De andra valparna skulle bli jakthundar och utställningshundar, precis som sin far – den finaste taxen i Norden (en titel som sen försvarades av din bror Cluring). De lekte ute på altanen och blev uppläxande av sin mor när de började bita på Cissis skor som Amanda lånat.

Valpen Clinton. En dag fick du komma med oss hem, och du kallades numera Pompe efter Karl XII:s hundar. Vi släppte ner dig i trädgården, och på skakiga men ivriga ben började du gå på upptäcktsfärd i trädgården. Ditt revir.

Dessvärre tog upptäcktsfärden snart slut, när du sattes innanför ett stängsel inne på gräsmattan, under tiden som var tvungna att lägga stenar under grinden och bättra på staketet så att du inte skulle rymma iväg när du fått upp ett jaktspår. Men usch vad du hatade det stängslet. Du gnällde och skall och bet på det. Men när pappa väl säkrat trädgården, då var den din för alltid. Som du vaktat. Och jagad. Och glassat i solen.

Du hade en flytväst du inte tyckte om. Tittade man bort i någon minut så lyckades du ta dig ur den, mitt på öppna havet. Du var mycket för bekvämligheter. Som att ligga på min kudde och vägra flytta på dig när jag väl skulle gå och lägga mig. Jag vet inte hur många nätter som jag legat likt en ostbåge runt din lilla kropp, för att du skulle få ha kudden. För att jag ville att du skulle ha kudden.

Du gillade att slicka på saker, konstigt nog. När solen sken in genom fönstren kunde man se tungspår genom huset. Om man råkade få ut benet under täcket i sömnen, vaknade man av att du låg och slickade på det. Vakna kunde man också göra när du var på bushumör och ställde dig på min rygg, och rev med klorna längs min rygg. ”Upp Lill-Matte! Leka! Eller flytta på dig i alla fall så jag får kudden!”

Ben. Inte mina ben utan tuggben. Det var nog det bästa du visste. Du visste precis vad som var att vänta när någon gick ut i grovköket. Ben. Varje gång du fick ett så gjorde du ett ärovarv längs fin-bordet och runt i vardagsrummet. Alla skulle se vilket fint ben du hade fått. När jag gav dig ett ben som var dubbelt så långt som dig tror jag du inte visste vad du skulle ta vägen. Eller hur du skulle bära det. Det blev mest ett släpande.

En sak du älskade, men som för alla hundar är totalförbjudet, var choklad. Farmor hade glömt ställa godisskålen högre upp när vi kom på besök, och du lyckades få i dig både den ena och andra chokladbiten som återfanns i Twixpåsen. Men som den finsmakaren du var, så hade du minsann inte rivit upp pappret. Nej, alla omslagspapper låg renslickade och utplattade under bordet. Och du var nöjd. Men vi var livrädda. Men jag tror inte du visade ett enda symptom på att du fått i dig choklad. Inte heller den gången Paula bakat kladdkaka på nersmält mörk blockchoklad. Även den lyckades du norpa en bit av. Och jag trodde att du skulle dö. Jag grät och jag grät. Du satte dig framför mig och slickade mina tårar.

Att glassa i solen var guld för dig. Ibland kunde jag inte hitta dig där hemma. Till slut hittade jag dig i hörnet vid pianot, för där var en liten glipa sol. Den skulle utnyttjas till max. Och att åka bil. Fanns det något du tyckte var roligare? Så fort buren åkte fram skulle du in i den. Du ville vara säker på att du fick följa med.

Jag minns hur du alltid fanns där för mig. En dag kom jag gråtandes hem från skolan. Jag kastade mig i min säng, och du kom genast och lade dig bredvid. Du luktade blöt hund. Men jag kramade dig och du slickade mina tårar tills jag lugnat mig. Du fanns alltid där, och du visste när något var fel. Du kände mig. Och du visade mig att jag inte var galen när jag kände andlig energi i vårat hus. Du skyddade mig. Och du visade att du kände samma sak.

I söndags kom jag hem.  Det låg en liten, gammal hund på sin vanliga plats under bordet. Jag gick fram och lyfte upp dig. Du var ovanligt lätt. Du gnydde men lade dig till rätta i min famn. Du blev lugn. Där satt vi, du och jag. Paula hälsade på och skojade lite med dig, och din favorit Joakim satt på avstånd. När jag fick en stund själv med dig, lade jag dig som den bebis du är i mina armar. Jag sa tack för allting. Tack för att du varit min bästa vän. Tack för att du alltid älskat mig. Jag sa förlåt för det jag har gjort fel. Jag sa att jag älskar dig. Att du är min ängel, mitt hjärta. Och du tittade mig rakt i ögonen, hela tiden. Ibland kisade du lite, som att signalera att det var okej. Att du kommer sakna mig med.

Jag lade dig ner på din kudde och filt igen. Frågade mellan tårarna om jag kunde få en sista puss. Du vände dig om direkt och började slicka mig på nosen. Direkt, som om du hade förstått vad jag sa.

Jag pussade dig på huvudet och sa ”jag älskar dig”. Du gjorde ett långt läte till svar, som ett ”jag älskar dig med”.

Jag skulle precis ställa mig upp och gå, när du klättrade upp i mitt knä igen. Eller försökte i alla fall, på dina skakiga ben. Du gjorde den kraftansträngningen bara för att få ligga i min famn lite till. Så jag lyfte upp dig och vi satt i soffan igen. Nästa gång jag lagt ner dig och skulle gå, satte du dig över mina fötter. ”Stanna.”

Så jag stannade. Jag lade dig på min mage en stund, och du blev lugn igen.

När jag väl placerade dig på din filt och kudde igen, påbörjade du din alltid lika komiska bäddningsprocess. Jag minns när jag var liten och du drog ner hela täcket till foten av sängen. Sedan tog du täcket i munnen och lade ut det över sängen igen. Plattade till. Lade dig till rätta. Rätt ska vara rätt. Och bekvämt skulle det vara.

Jag vände mig om i dörren, och du hade satt dig upp igen. Du vred huvudet åt mitt håll och lade det på snedden. Frågande blick. Uppskjutna öron. Ännu en gång gick jag tillbaka till dig. Jag vet inte hur länge vi höll på såhär i söndags. Till slut var du i alla fall så inne i att bädda när jag gick, att jag klarade av att stänga dörren. Det var sista gången jag såg dig.

Det kommer ta ett tag för mig att inse att du inte finns längre. Jag kommer inse det när jag kommer hem, och det inte sticker upp ett huvud i dörren som vaktar, som väntar. Jag kommer inse det när jag ser att det är tomt på din plats under bordet, när ditt koppel, handduk och matskål inte längre står framme. Jag kommer sakna det när jag ser på TV och inte behöver gå och putta till dig var femte minut, för att du skäller på ingenting.

Du kommer vara saknad, inte bara av mig. Kullaviks-borna kommer undra varför det blev så tyst helt plötsligt. Att du var en sån kändis på hemmaplan? Alla visste vem du var.

Om du vill så får du komma till mig när du vill. Du kan ta min kudde. Du får skälla hur mycket du vill. Du får till och med slicka på mitt ben, knasboll.

Du är för alltid min ängel, min yo-pomps, fjompe, busis, tonte, pompelomp och min bästa vän.

En bit av mitt hjärta togs ifrån mig idag, när du somnade in.

Den biten är din, bara din. Minns mig, för jag kommer aldrig att glömma dig.

Du var den finaste hunden man kunde önska.

Tack för alla fina år, alla 17 stycken.

Jag älskar dig.

Lill-Matte